Ett systemfel i synen på muslimska och arabiska diktaturer

Det finns ett systemfel i den fria världens syn på på muslimska och arabiska regimer och folk. Det finns inget i vare sig islamsk tro eller arabisk kultur som förutskickar eller ursäktar att människor i arabiska länder förtrycks, torteras och förnedras.
Respekt för en annan kultur och för muslimsk tro får inte förväxlas med en tolerans av politiska system som bygger på grymt förtryck och förakt för människovärdet. Diktaturregimerna i arabvärlden är ett problem i sig för de människor de förtrycker men också den underutveckling som det totalitära förtrycket av den enskilde medborgaren leder till.
Den fattigdom och ekonomiska tillbakagång som präglar en stor del av den arabiska världen har sin bakgrund i ett förtryck som förnekar förändring och förnyelse, som romantiserar det statiska och upprätthåller det förflutna på bekostnad av medborgarnas rätt att tänka fritt och nytt och pröva nya vägar.
Ytterst är det ett angrepp på mänsklig värdighet som drabbar kvinnor och män. Medeltida rättssystem i förklädnad av religiös rättstolkning leder till stening, stympning, tortyr och avrättningar utan hänsyn till människolivets värde. Frånvaron av demokrati och öppet samhälle tränger undan bildning och civilisatorisk utveckling till förmån för hat, fördomar och politiskt förtryck som ytterst glorifierar våldsanvändning.
Religionen får inte vara en ursäkt för att politiska ledare inte skall stå till svars för ansvarslös politik
När en stor militärparad genomfördes i Teheran september 2003 med en demonstration av en ny ballisisk missil med en räckvidd på 170 mil skedde detta bland annat under parollen ”Israel måste utplånas. Det faktum att ett av FN:s medlemsländer, bundet av FN-stadgan, inte bara hotar med våld och krig utan faktiskt utplåning av ett annat medlemsland av Förenta Nationerna föranledde inte några reaktioner i Västvärlden utan avfärdas som om den typen av uttalanden inte behöver tas på allvar. De konflikter och det våld som präglar Mellersta Östern borde i själva verket leda till att man tog det på högsta allvar.
Det är ett systemfel när den fria världen betraktar detta som en funktion av muslimsk kultur och religion. Det är en nedvärdering av människor som har samma rätt till mänskliga fri- och rättigheter som vi, som har samma ansvar för sina handlingar som människor från andra kulturer och annan religiös tillhöriget. Och det är inte att visa respekt för Islam att acceptera att den förknippas med våld och förtryck.
Detta systemfel leder till att man i viljan att vara tolerant och visa respekt mot en annan kultur, inte håller islamska diktaturer och ledare i Mellersta Östern ansvariga för det förtryck och den förnedring som drabbar deras folk. Därmed bidrar den fria världen till det politiska och faktiska manöverutrymmet för de ledare som använder sig av hatet och förtrycket som sina medel för att regera.
Araber och muslimer har samma rätt till demokrati och fri- och rättigheter som alla andra världsmedborgare
Arabvärldens medborgare har samma rätt till respekt för sina mänskliga fri- och rättigheter som varje annan person. Att tidigare generationer blivit förtryckta gör inte förtrycket lättare att leva med. Att människor har stympats och avrättats, att kvinnor har stenats gör det inte lättare att acceptera för den som nu står inför hotet att stympas, avrättas eller stenas. I den mån det är en tradition har den inte ett större berättigande i dag för det. Ett förtryck som drabbar människor får aldrig skyllas på eller ursäktas av föreställningar om kulturell tradition eller religionens krav.
Genom att i det tysta acceptera eller i praktiken upplåta ett politiskt utrymme för den typ av regimer och politiska ledare vi i dag ser i arabvärlden underminerar vi och försvagar vi dem som kan och vill företräda demokrati, respekt för mänskliga fri- och rättigheter och mänsklig värdighet. Vi tillåter att diktaturens värdessystem får sätta sin prägel på samhällen och länder som tyngs av fattigdom och underutveckling och som genom sin geografiska tillhörighet är en del av ett av världens mest konflikttyngda områden.
Samtidigt tillåter den fria världens ledare därmed ett ansvarslöst uppträdande i inrikes- och utrikespolitik vilket underförstått ursäktas med att man inte kan kräva av arabiska ledare vad vi måste kräva av alla andra. Det är förödade för fredsprocessen i Mellersta Östern liksom för stabiliten i regionen som sådan.
De diktaturer vi i dag ser i denna delen av världen är i sig själva ett hot mot fredsprocessen mellan Israel och palestinier men är också ett hot mot stabiliteten i regionen i sin helhet och mot andra delar av världen. Detta måste sätta sin prägel på svensk utrikespolitik liksom på EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
På motsvarande sätt som de socialistiska diktaturerna i Sovjet och i Europa under efterkrigstiden utgjorde ett hot mot fred och demokrati, inte bara riktat mot sina egna medborgare och övriga Europa utan också i en global bemärkelse ser vi nu hur dikaturregimerna i Mellersta Östern utgör ett hot med en global räckvidd.
Sovjetsystemets fall innebär inte att diktaturernas hot mot freden är förbi
1990-talet var på många sätt ett omvälvande decennium i den internationella politiken. Den sannolikt viktigaste och på lång sikt mest betydelsefulla utvecklingen var sammanbrottet för de socialistiska planekonomiska diktaturerna. Under decennier hade de förtryckt och förnedrat sina medmänniskor i former som inte får glömmas utan alltid måste påminnas om för att förtrycket aldrig skall kunna upprepas. Genom sin närvaro utgjorde de ett hot mot frihet och demokrati i sin omvärld. Lika glädjande var apartheidsystemets försvinnande i Sydafrika.
Miljontals människor som levt i kommunismens respektive apartheidsystemets politiska förtryck och ekonomiska misär kan nu se fram emot en bättre framtid med demokrati, frihet och marknadsekonomi. För Sveriges geografiska närhet och den europeiska kontinenten kan denna utveckling inte nog underskattas. Alltsedan andra världskriget var Europa en splittrad kontinent med det kalla kriget. I väst levde människorna i frihet, demokrati och blomstrande ekonomier. I öst rådde massfattigdom och politiskt förtryck.
NATO:s militära överlägsenhet var dem avskräckningsmekanism som garanterade att det fria Europa förblev fritt. Sveriges starka försvar bidrog till stabiliteten i vår del av världen. Först efter att kommunismen bröt samman blev det möjligt att bygga ett nytt Europa där demokrati, frihet, öppna gränser och marknadsekonomi blivit ledstjärna i de allra flesta länderna.
Något konventionellt krigshot av det slag som kom att prägla det kalla krigets decennier föreligger inte längre. Utvecklingen i Europa är en tydlig illustration av den gamla sanningen att verklig fred mellan människor blir möjligt först när demokratin vinner utbredning. Demokratier går inte i krig med varandra.
Demokratier startar inte krig med varandra
Redan stora filosofer som Immanuel Kant och John Locke beskrev hur fredliga unioner av "liberala republiker" kan skapas och därmed bidra till freden länder emellan. Vare sig Kant eller Locke hade några tydliga erfarenheter av hur demokratier uppträder mot varandra. De lärdomarna har kommit senare. Men deras teoretiska insikter är giltiga än idag. Demokratiska regeringer är valda av folket och står till svars inför dem. Normalt brukar människor föredra fred framför krig. Detta faktum kommer till allra starkast uttryck i fria och öppna samhällen där grundläggande värden som respekten för människors fri- och rättigheter ligger som bas för samhällsutvecklingen. Demokratiskt valda regeringar får mandat att undvika konflikter och minimera riskerna för dem.
Diktaturer lever på att förtrycka sina medborgare och behöver sina interna och externa konflikter. De får sin livsluft genom att odla motsättningar mellan människor och folk. Därigenom kan de också låta andra ideal överordnas demokratin, friheten och respekten för den enskilde. Genom att hänvisa till en hotfull omvärld söker man legitimera behovet av inhemskt förtryck. Andra världskriget startades av de nationalsocialistiska diktaturerna och kriget fick inget slut förrän de besegrades i grunden. Det kalla kriget startades av de stalinistiska diktaturerna och fick ett slut först efter att kommunismen brutit samman.
Även om många diktaturer har fallit är världen likväl inte fri från de hot mot mänsklig värdighet som varje diktatur utgör. Fortfarande kvarstår det kommunistiska Kina som ett hot mot både sina egna medborgares frihet och trygghet liksom mot regionens stabilitet. I Latinamerika kvarstår Kuba som en socialistisk diktatur med konsekvenser för dess befolkning i form av fattigdom och förnedring.
I Afrika ser vi tydligt att demokratin på sina håll gör, ehuru otillräckliga, genombrott. Av stor betydelse i det sammanhanget är den demokrati som kunnat etableras efter apartheidregimens fall.
Arabvärlden utgör ett återstående diktaturblock
I arabvärlden kvarstor till skillnad från i andra delar av världen förtrycket i samma omfattning som tidigare. Det är ingen överdrift att i dag kalla stora delar av arabvärlden för världens enda återstående diktaturblock. Hur prekärt tillståndet i den delen av världen är framgår tydligt och klart av en FN-rapport som publicerades 2002 med titeln UN-report on Arab Human Development.
Rapporten är den första från FN:s utvecklingsprogram UNDP som inriktar sig på just Arabförbundets 22 medlemsländer från Atlanten till Persiska viken. Inte i något enda arabland finns det politiska oppositionspartier som på laglig väg kan utmana odemokratiska makthavare och av egen kraft bilda en regering. Den enda större förändring som har skett sedan rapporten publicerades är att den irakiska diktaturen har fallit med de möjligheter och förhoppningar om en demokratisk utveckling i landet detta kan ge.
Algeriet har ett 40-tal tillåtna partier, därav ett halvdussin i regeringsställning. Men oavsett vilka som innehar ministerposter råder ingen tvekan om att landet styrs av ett kotteri av tämligen anonyma generaler. Också Jordanien har ett 40-tal politiska partier. Men ministrarna är opolitiska och utsedda av kungen, vars makt i sista hand vilar på en väldrillad beduinarmé. I Libyen finns inga partier alls, blott den mystiske översten Muammar Khadaffi som utan formella politiska titlar härskar enväldigt över sina undersåtar.
Den palestinska myndigheten under Yassir Arafats despotiska ledning präglas av korruption och ineffektivitet. Vissa insatser för att bekämpa terroraktiviteter från den palestinska myndighetens territorium ledde till byte av premiärminister i den palestinska myndigheten. Det är uppenbart att det finns en stödjande eller accepterande attityd till det hat och den terror som palestinska terrororganisationer ägnar sig åt. De palestinska ledarna har i praktiken inte varit beredda att ta strid mot det hat som undergräver fredsprocessen liksom man inte har agerat för demokrati och respekt för människovärdet.
Det som är bekymmersamt med denna delen av världen är att utvecklingen vad gäller det öppna samhället och ekonomisk förnyelse inte verkar gå i rätt riktning utan snarare i den motsatta. I UNDP-rapporten redovisas ett antal olika faktorer som ger prov på detta.
De 22 arabländerna med nära 300 miljoner människor utgör den region i världen där nätsurfandet är allra minst utbrett, till och med mindre än i Afrika söder om Sahara. Och långtifrån alla araber är i stånd att läsa UNDP-rapporten, på nätet eller i tryck. Hela 43 procent av arabvärldens vuxna befolkning är analfabeter, drygt dubbelt så stor andel som det globala genomsnittet och betydligt mer än u-landsgenomsnittet på 29 procent.
Årligen översätts blott drygt 300 utländska böcker i hela arabvärlden, vilket exempelvis kan jämföras med den femdubbla siffran enbart i Grekland. Förvisso utges en mängd tidningar och tidskrifter i alla arabländer. Men med ytterst få undantag är de propagandaorgan för regimerna eller hårt censurerade, liksom i ännu högre grad tv och radio.
Rapporten citerar Press Freedom Survey 2001 som slår fast att inte i någon enda arabstat existerar fria massmedier. Det korresponderar väl med UNDP:s egenkomponerade "mänskliga frihetsindex", där arabvärlden hamnar i särklass sist av världens regioner, långt efter Afrika söder om Sahara och södra Asien. Ändå har arabregimerna satsat mer på utbildning än andra länder i tredje världen. UNDP-rapporten är dock kritisk mot utbildningens innehåll, framför allt vid de alltfler religiösa gymnasieskolorna och universiteten.
Resultatet är hundratusentals arbetslösa och missnöjda "akademiker" som flockas i storstäderna utan en chans till anställning på arbetsplatser som kräver gediget yrkeskunnande. Flertalet arabländer har därtill försummat investeringar i forskning och utveckling (FoU), med undantag för den militära sektorn. Som andel av bruttonationalprodukten spenderade arabvärlden i genomsnitt blott 0,4 procent, jämfört med exempelvis 2,35 för Israel samt 2,9 procent för Japan.
Resultatet av bristfällig utbildning och forskning är att arabländerna hamnat dramatiskt på efterkälken i förhållande till många andra u-landsekonomier. 1960 var bruttonationalprodukten per capita i arabvärlden markant högre än den var hos de asiatiska "tigrarna" Sydkorea, Taiwan och Singapore. I dag producerar en arabisk arbetare i snitt blott hälften av vad en sydkoreansk arbetare gör.
Enbart Sydkorea med drygt 50 miljoner invånare har högre BNP än samtliga arabländer med nära 300 miljoner invånare, trots arabvärldens väldiga oljeresurser! Utan politisk pluralism, utan intellektuell frihet och med ekonomin i fritt fall förvånar det knappast att många av regionens invånare röstar med fötterna. Tiotals miljoner araber har flytt utomlands, många av dem numera med arbete i Västeuropa och USA. Och i en opinionsmätning bland arabiska ungdomar år 2001 uttryckte över hälften av de tillfrågade att de skulle föredra att tillbringa resten av sina liv utomlands.
De 22 arabländerna som undersökningen talar om är: Algeriet, Bahrain, Comorerna, Djibouti, Egypten, Förenade arabemiraten, Irak, Jemen, Jordanien, Kuwait, Libanon, Libyen, Mauretanien, Marocko, Oman, Palestinska myndigheten, Qatar, Saudiarabien, Somalia, Sudan, Syrien och Tunisien. Det är en avgörande viktig politisk uppgift för världssamfundet att genom tydliga krav och opinionsbildning medverka till en demokratisk utveckling i dessa länder.
Den människosyn som kommer till uttryck i dessa diktaturer är ett hot mot fred och internationell stabilitet. Det är uppenbart inte bara när man följer vad deras ledare säger utan också av deras handlingar. De skapar en falsk motsättning mellan västvärldens länder och sina egna som bidrar till att legitimera hot om militärt våld och terror. Det förtjänar därför att sägas klart och tydligt att den tredje världens folk inte förtrycks av den rika världen utan av sina egna regimer.
EU skall bidra till demokratins genombrott
Demokratins genombrott i dessa länder skulle innebära inte bara en respekt för den enskilda människan och hennes mänskliga fri- och rättigheter utan också en större öppenhet till andra länder och andra kulturer. Det finns inget som bättre skulle kunna bidra till freden i de regioner som det här gäller. Sverige bör mot denna bakgrund lyfta fram kraven på demokrati och frihet i de länder som behandlas i UNDP- rapporten.
EU har med sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik ett ansvar för att medlemsländerna gentemot länderna i Mellersta Öster gemensamt agerar med kraven på demokrati, respekt och tolerans samt mänskliga fri- och rättigheter som grund.
Israels rätt till erkända och säkra gränser och en fredlig utveckling skall vara en grundsten i unionens Mellersta Östernpolitik.
EU skall vara en aktiv partner i arbetet på att förverkliga förutsättningarna för fred. Det europeiska budskapet till parterna i konflikten skall vara konsekvent och med tydliga krav på demokrati, respekt för mänskliga fri och rättigheter samt bekämpning av terror.
EU:s medelhavspolitik bör präglas av tydliga krav på frihet och demokrati vare sig det gäller handelsavtal och ekonomiska relationer eller politiskt utbyte. Gemensamma biståndsinsatser bör utformas för att ge skydd och stöd till instititutioner som bidrar till mångfald och stöder demokratiska värden.
Sverige skall stödja demokrati och inte våldsglorifiering
Sverige har ett ansvar för att biståndsinsatser och stöd till palestinska organisationer innebär ett stöd för demokratisk utveckling och till de grupper som verkar i denna andra. Det svenska biståndet och andra insatser skall motverka hat och anti-semitisk propaganda och inte finansiera grupper som ägnar sig åt detta. Organisationer som predikar hat och våld och till exempel glorifierar eller stöder självmordsbombningar skall inte ges svenskt bistånd.
Det måste vara ett övergripande mål för svensk utrikespolitik att värna mänskliga fri- och rättigheter där de är som mest undergrävda och hotade. I arabvärldens diktaturer är förtrycket av en sådan omfattning och utformning att det också innebär ett hot mot fred och stabilitet. Respekt för andras religion och kulturella traditioner står inte i vägen för en aktiv politik mot det förtryck och de diktaturer som det här gäller.

Stockholm den 6 oktober 2003
Gunnar Hökmark (m)

Gunnar Hökmark är moderaternas förstanamn inför valet till Europaparlamentet och ordförande i konstitutionsutskottet. Han tycker om Israel för att det är en demokrati och vill att samma demokrati skall råda för araber och palestinier.