Israeler.com - Annelie Enochson (kd)

Stoppande av FN:s antiisraeliska agenda
av Annelie Enochson och Alf Svensson (kd)

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN bör verka för att kriteriet för uttalanderätt och rösträtt i generalförsamlingen gällande Mellanösternfrågor skall vara att man erkänt staten Israel som legitim stat.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att UNWRA måste reformeras.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN entydigt bör definiera vad som menas med terrorism.

Motivering
När FN i år firar sitt 60-årsjubileum, talas det i vida kretsar om nödvändigheten av en grundlig reformering och effektivisering av organisationen om den ska kunna möta de enorma globala utmaningar som världen står inför: folkmord, terrorism, fattigdom, brott mot mänskliga rättigheter, aidsepidemin, barnarbete, kvinnoförtryck och miljöförstöring är endast några av dem. FN:s trovärdighet har kraftigt urholkats genom sitt eget agerande eller brist på agerande, där folkmorden i Rwanda och Sudan och korruptionsskandalen i samband med ”Oil for Food”-projektet må räcka som generella exempel.

Denna motion vill dock fästa uppmärksamheten på ytterligare en punkt där FN:s agerande kännetecknas av diskriminering, dubbelmoral och hyckleri. Det gäller inställningen till staten Israel, vars tillkomst som bekant är resultatet av FN:s eget beslut. Icke desto mindre är Israel regelbundet föremål för utfrysning, särbehandling och ensidiga fördömanden av olika FN-organ.

I generalförsamlingen åtnjuter Israels motståndare och fiender automatisk majoritet, vilket resulterar i drygt 20 antiisraeliska resolutioner årligen, bakom vilka ett stort antal medlemsländer står, vilka ännu inte erkänt FN:s delningsplan från 1947 och vilka således frånkänner staten Israel dess legitimitet. När det gäller Israel är generalförsamlingen en partisk enhet utan någon internationell integritet. Vi anser därför att som villkor för att få göra sin röst hörd i Mellanösternkonflikten, bör man åtminstone ha erkänt den mest grundläggande FN-deklarationen, nämligen den som förklarar staten Israel som en legitim statsbildning.

I FN:s Commission on Human Rights ingår stater som Kina, Kuba, Saudiarabien, Sudan och Zimbabwe och tidigare Libyen, Kongo, Syrien och Vietnam, medan Mellanösterns enda verkliga demokrati, Israel, bannlyses. Uppskattningsvis en fjärdedel av debatterna har ägnats åt Israel, och hälften av de resolutioner som behandlar enskilda länder har varit riktade mot Israel, medan man varit anmärkningsvärt tyst när det gäller terror, tortyr och andra allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter i andra delar av världen.

FN-organet UNWRA:s roll i att permanenta flyktingproblemet som ett avgörande hinder för en realistisk fredsuppgörelse är anmärkningsvärd. Inte i något annat fall räknas människor som flyktingar i generation efter generation med ständigt växande siffror som följd. Rapporter om UNWRA:s kontakter och kollaboration med terrororganisationen Hamas och enskilda terrorister kan inte bara avfärdas.

UNWRA:s uppdrag borde fokusera mer på att integrera de palestinska flyktingarna i deras nuvarande bosättarländer.

Vi utgår ifrån att det MR-råd som aviserades i FN-beslut september 2005 ska vara sammansatt av representanter från nationer som håller FN-charter högt.

Det är allvarligt att de demokratiska medlemsländerna varit så passiva i att påtala dessa uppenbara brister inom FN. Att alarmerande rapporter visar på en tilltagande antisemitism i världen, som inte sällan använder Mellanösternkonflikten som förevändning, gör problemet akut. Det förlamar också FN:s möjligheter att spela en aktiv och kompetent roll i fredsprocessen, eftersom den stärker känslan av isolering i Israel och uppmuntrar de grupper bland israeler och judar världen över som hävdar att de måste möta hoten mot sin existens på egen hand. Yitzhak Rabins förmåga att få igång fredsprocessen bestod inte minst i att han vågade lita på sin omvärld. Med motiveringen ”Vi är inte längre ensamma” försvarade han Osloavtalet i Knesset 1993.

Idag finns det inte någon sammanhållande universellt accepterad och samtidigt adekvat definition av terrorism. Detta är mycket allvarligt eftersom bristen på allomfattande samtycke om vad terrorism egentligen är, allvarligt försvårar eller till och med omöjliggör långsiktig, effektiv bekämpning av densamma. Det råder däremot ingen brist på förslag till definitioner – tvärtom. En mycket känd publikation i ämnet räknade i slutet av 1980-talet upp 109 olika betydelser av begreppet terrorism. Schmid, Alex och Jongman, Albert, Political Terrorism: A New Guide to Actors, Authors, Concepts, Data Bases, Theories and Literature, 1988. Det finns sannolikt många fler idag. Den enskildes syn på terrorism är oftast formad av någon eller flera faktorer som exempelvis politiska åsikter, etnicitet, religiös tro, nationalitet, och ger därmed upphov till vitt skilda åsikter om innebörden av begreppet. En huvudanledning till att FN:s generalförsamling på åtta år inte kunnat komma överens om en universell definition är bland annat denna gränsdragning men en mera allvarlig och huvudsaklig anledning är palestiniernas ”rätt” till motstånd mot den israeliska närvaron i Gazaremsan och på Västbanken. FN bör skyndsamt se till att entydigt definiera vad som menas med terrorism.

Sverige har spelat en aktiv och aktad roll i FN alltsedan Dag Hammarskjölds tid som generalsekreterare. Sveriges röst hörs i världen. Därför har vi ett särskilt ansvar att göra oss hörda också när det gäller den nödvändiga reformering som FN måste genomgå om det ska kunna fullgöra sitt uppdrag som ett fredsskapande och fredsbevarande organ. Med ambassadör Jan Eliasson som generalförsamlingens president har Sverige dessutom getts unika möjligheter att inta en ledande roll i det nödvändiga reformarbetet.

Stockholm den 27 september 2005

Annelie Enochson (kd)
Alf Svensson (kd)

Latinamerikas svek
Efter andra värlskriget flydde många nazister till latinamerika där de gömdes av olika regeringar.

De allierades svek
Medan Förintelsen pågick gjordes inga försök att bomba järnvägarna till koncentrationslägren vilket hade räddat livet på många offer.

Kyrkans svek
Årtusenden av främst katolsk antisemitism kulminerade i Förintelsen av 6 miljoner judiska barn, kvinnor och män.