Kristallnatten 

Anförande i Stockholms stora synagoga söndagen den 9 november 2006.

Av Franz T. Cohn 

Senast jag talade här i synagogan om Kristallnatten var för nio år sedan den 9 november 1997. Jag vill tacka kantor Paul Heller för erbjudandet att på nytt berätta om mina upplevelser. Vad jag vill säga ikväll är inte en vetenskaplig analys. Det är mina egna personliga minnen från 1930-talet som jag denna gång vill ställa i relation till nya hot mot det judiska folket.  

Jag var 6 år vid Hitlers makttillträde 1933 och 11 år under Kristallnatten 1938.  

Det var tur att jag tillsammans med 500 andra judiska barn från Tyskland och Österrike kunde få komma till Sverige i januari 1939 (utan föräldrar), det var tur att inte Sverige ockuperades under andra världskriget, och det var tur att jag kunde bygga upp en existens här och bilda familj tillsammans med min Eva som är en överlevande och har sin egen smärtsamma historia i likhet med många andra här ikväll. Vi gifte oss 1948. Nu är vi åter tre generationer i samma stad. Några av våra barn och barnbarn är här ikväll.  

Låt oss börja med 30-talet. Idag har jag i min hand dokument rörande min familj, som belägger hur systematiskt nazisterna gick tillväga. De fick hjälp av en effektiv byråkrati som arbetade med tysk grundlighet. Märkligt nog arkiverades alla bevis på de av staten iscensatta brotten.  

Alla som kunnat följa händelseutvecklingen då och senare, vet att de organiserade judeförföljelserna i Nazityskland inte började med Kristallnatten mellan den nionde och tionde november 1938. De började 1933 med Hitlers makttillträde. Judehat fanns dock även tidigare i det tyska samhället. Nazisterna tog ett litet steg i taget. Kauft nicht bei Juden – köp inte hos judar var det första. Det ekar igen idag när somliga förordar en bojkott av israeliska varor.  

En dag tog mamma fram allt silver och sina guldsmycken och lade ut det på matbordet. Det skulle lämnas in, hade myndigheterna bestämt. Vigselringen skulle få behållas.

Vi fick alla ytterligare ett förnamn. Alla av manligt kön skulle även heta Israel. Alla av kvinnligt kön skulle också heta Sara. Nyfödda barns övriga förnamn fick väljas ur en lista som nazisterna publicerade. Dessa namn hade judisk eller biblisk anknytning så att rasen klart skulle framgå. 

Från ungefär årsskiftet 1937-38 fick inga judiska barn längre gå på de statliga gymnasierna. Jag blev utkastad från latinläroverket i min hemstad Chemnitz. Jag var då 10 år. Så småningom fick mina föräldrar in mig på en judisk privatskola i Berlin, Goldschmidtschule. Jag bodde med trettio andra barn på skolan från höstterminen 1938. 

Mina föräldrar försökte bibehålla en avspänd stämning hemma för skydda sin lilla pojke. Först nu förstår jag vilka fruktansvärda påfrestningar de utsattes för. Jag kom också väl ihåg min pappas förtvivlan när han inte längre fick utöva sitt yrke som advokat och notar. Alla judar hade fått yrkesförbud.

Familjens bankmedel spärrades. Undan för undan kom det nya förordningar och påbud som berövade judarna deras mänskliga rättigheter.

Utanför hemmet gick det inte att skydda barnet. Verkligheten var för påträngande.

En livslångt ihållande besvikelse fick jag när min bästis, en icke-judisk pojke som bodde mitt emot oss och som jag lekte med varje eftermiddag efter skolan, inte längre hälsade mig. Han förbjöds att umgås med juden Cohn när han började i Hitlerjugends barngrupp Jungvolk.

Jag fick inte lära mig simma - judar fick inte beblanda sig med arier i simbassängen.  

Berlin-Grunewald 10 november 1938
En klar kylig novembermorgon när jag vaknade kände jag frän brandrök. Min första tanke var att det brann i huset.

Men röken kom från centrum.  Långt bort syntes svarta rökmoln.  Skolans husmor förbjöd oss att gå utanför trädgården. Lektionerna ställdes in. Ingen vuxen talade om för oss barn vad som hänt. Men senare på dagen fick jag tillåtelse att åka spårvagn in till stan. Jag hade en syster, min mormor och flera släktingar som då bodde i Berlin. Längs gatorna hade skyltfönster krossats och butikerna länsats. Jag såg orden Jude Raus eller Judenschwein och andra hatord målade på fasaderna. På trottoarerna låg drivor av glasskärvor. Det är dessa som gett denna ogärning dess namn. Stora synagogan i Berlin var en svart, rykande ruin.

En dag sa min syster att jag kanske kunde få åka till Sverige. Men då måste jag låta döpa mig. Det var Svenska Israelmissionen som med detta villkor ville rädda barn ur Hitlertyskland. Jag svarade helt bestämt att det inte kom ifråga.

Någon vecka senare tog min mormor mig till Judiska församlingen i Berlin, för att få ett papper inför min avresa med en Kindertransport till Sverige. Där hade några månader tidigare en morbror kunnat etablera sig på nytt med sitt bokförlag, tack vare familjen Bonnier. Svensk polis häktade honom dock våren 1940 på grund av påstådd antinazistisk verksamhet. Utan rättegång förpassades han efter två månader i häktet på Kungsholmen ut ur riket med sin familj och lyckades via Ryssland och Japan resa till USA i allra sista stund innan denna väg stängdes. 

Medan vi väntade på tjänstemannen på församlingen i Berlin, strömmade det in judiska män i alla åldrar, allvarliga, med ledsna ögon. De alla hade rakade huvuden och ihåliga kinder.

Denna syn glömmer jag aldrig. Männen hade just släppts ur ett koncentrationsläger och kom till församlingen för att få låna lite pengar till hemresan. Senare fick jag av min mamma veta att nazisterna under Kristallnatten tagit min far till koncentrationslägret Buchenwald.

Han kom ut så småningom och utvandrade med mamma till Norge, dit en bror redan fått bosätta sig. Till Sverige fick de inget visum. I mars 1940 under påsklovet besökte jag mina föräldrar. Då berättade min far vad han fått gå igenom i koncentrationslägret. Två veckor senare invaderades Norge av tyska krigsmakten. 

Strax efter Kristallnatten såg jag i Berlin långa köer av människor utanför de utländska konsulaten. Tyska judar som hoppades få ett visum till säkerhet vart som helst. Min släkt spreds över hela jordklotet. Faster Marianne kom dock aldrig iväg. Hon deporterade hösten 1942 till Auschwitz. 

Efter oktober 1942 kom det inte längre några brev från mamma och pappa i Norge. Från byn Asker utanför Oslo där de bodde, hade de hämtats av norsk polis och deporterats till Auschwitz tillsammans med de norska judarna. De kom inte tillbaka. Först genom en bok av den norske historikern Kristian Ottesen, som gavs ut 1994, fick jag en bekräftelse av deras öde med exakt datum när de gasades. 

Mina vänner! Kristallnatten var ingen början, det var inte heller slutet. Det var början till slutet för 6 miljoner. Och ingen gjorde något åt det i tid.  

Tyskland var mina föräldrars fosterland. Där hade deras förfäder levt i hundratals eller rent av i tusen år. 

Kristallnatten förebådade Förintelsen som började 1941. Lärdomen som drogs efteråt av alla, både i Israel och i diasporan, det var naturligtvis att alltid ta hot från demagoger som sitter i maktposition på fullaste allvar. 

Nu hotas de nära 6 miljoner judar som idag lever i Israel. Hotet har uttalats av Irans president Mahmoud Ahmadinejad. Området ska bli ”judenrein”. Han och andra vill inte se några judar på ett område som anses ha varit muslimskt. För honom är detta det icke-förhandlingsbart religiöst påbud. Det vore ansvarslöst att avfärda hans hot om att ”Israel skall utplånas från kartan” och göra om det misstag som Tysklands judar, bland dem min far, gjorde när de inbillade sig att den löjlige Herr Schickelgruber alias Adolf Hitler snabbt skulle göra bort sig och försvinna.  

Irans president är inte den förste makthavaren i Mellanöstern vars strategi är att eliminera Israel. Han följer i fotspåren av arabiska härskare. Redan anfallskriget 1948 mot den nya staten Israel syftade till att driva bort judarna från området. Egyptens president Gamal Abdel Nasser ville 1967 dränka Israels judar i havet. Saddam Husein i Irak hotade bränna halva Israel, påhejad av Arafat. Irans allierade Shejk Nasrallah i Libanon är den senaste demagogen som hotar både Israel och alla judar med utrotning.

Palestinska regeringspartiet Hamas stadgar kräver ett islamiskt Palestina i de delar av det gamla brittiska mandatområdet där judar finns, från Medelhavet till Jordanfloden. Dock har Hamas inga islamistiska anspråk på den delen av det gamla brittiska mandatområdet som utgörs av det arabiska Jordanien – för i Jordanien bor inga judar, det är redan ”judenrein”.

En ohelig allians finns nu på plats och hotar Israel från norr, öster och söder. Samtidigt vräker den arabiska hatindustrin ut Hitlers Mein Kampf, Sions Vises Protokoll och annan antisemitisk litteratur i stora upplagor inte bara i de egna länderna, för att demonisera både judarna och Israel. Hela den klassiska europeiska lögnpropagandan om judar översätts och sprids effektivare än vad nazisterna kunde, tack vare satellit-tv och Internet. Kommer ni ihåg JK-affären med de kassettband som såldes i Stockholms Stora moské? Vilken signal skickas till dessa hatmånglare när de ser att Sverige inte agerar starkt och principfast mot hatspridningen mitt i hjärtat av Stockholm? Hur smygande började inte trakasserierna mot judarna i gamla Nazityskland medan resten av det tyska samhället tittade bort? 

Muslimska ungdomar i svenska förorter kan också ta till sig detta nygamla judehat från ett antal arabiska och iranska satellitkanaler som de kan ta in från parabolen på balkongen. 

En ny Förintelse hotar
Iran har skaffat sig långdistansraketer och arbetar på att skaffa sig atombombsspetsar som motiverar byggandet av denna typ av missiler.

En atomladdning räcker för att ödelägga eller i varje fall helt paralysera större delen av Israel.

Att någon miljon arabiska muslimer i Israel och i de palestinska områdena kunde stryka med samtidigt, det har den iranske härskaren med sitt hatiska, islamistiskt präglade tänkesätt uppenbarligen tagit med i sin kalkyl. De blir ju martyrer. Precis likadant uttryckte sig Hizbollahs Hassan Nasrallah under sommarens anfallskrig mot israeliska städer, då hans missiler råkade döda israeliska araber istället för judar – han förklarade omgående de arabiska offren för ofrivilliga martyrer. 

President Ahmadinejad måste tas på blodigaste allvar. Han menar vad han säger.  

Men jag vill inte sluta med ett så pessimistiskt perspektiv. 

Vårt hopp står till Israels avskräckningsförmåga. Israel har hittills under sina 58 år klarat alla angrepp mot sin existens och samtidigt byggt upp ett västerländskt demokratiskt samhälle som även ger skydd och stöd åt utsatta judar i diasporan.  

Och då vill jag här säga: Israels folk lever – Am Israel chai...