 |
|
Antisemitismen som vapen
- Alla försök
att banalisera Holocaust reducerar mordet på Europas
judar till en av många "liknande" händelser. I
människans historia och i andra världskrigets historia.
Denna historiesyn är mycket lätt att motbevisa, inte
minst genom att studera vissa dokument gällande tysk
ockupationspolitik mot judarna. Tyska nazister har
nämligen utvecklat "judefrågan" till vetenskapliga
dimensioner och ägnat mycket tid åt både "forskning" som
utveckling av "rätta propagandametoder" för att möta
"det judiska hotet" (dvs. hotet från judar i USA och
England samt resten av den icke-tyska världen).
Denna vetenskapliga attityd och totala stigmatisering av
ett helt folk har aldrig förekommit tidigare i historien
och allra minst mot dem folk som kolonialisterna
utplånade. (Något som författaren Sven Lindqvist borde
ha noterat innan han drog vissa slutsatser i sin bok
"Utrota varenda djävel". Hans slutsatser var lika ytliga
som ett annat av hans påståenden, i radioprogrammet
Freja. Han kåserade då över de allierades mord på civila
tyskar i ett luftkrig "sex månader innan krigsslutet, då
alla visste att Tyskland redan var besegrat". Jag
hänvisar till radios arkiv för att höra detta
exempellösa påstående i sin helhet).
Antisemitismen var de facto ett vapen i den tyska
krigsföringen, någonting som är nästan helt obekant för
de som mer eller mindre omedvetet sprider
vanföreställningar om "den judiska lobbyn" eller "judisk
makt". Så sent som 1944 gjorde Goebbels och hans
ministerium en sista stora ansträngning att sprida
antisemitiska föreställningar långt utanför Tysklands
gränser. (Här går jag inte in på tyska radiosändningar
som under hela kriget spred antijudisk propaganda på ett
kraftfullt och konsekvent sätt). "Antisemitismen är idag
som ett hemligt lösenord, ett ord som binder samman alla
som förstår tidens väsen" (från ett memo av Wolf Meyer
Christian: Die behandlung der Judenfrage in der
deutschen Presse, mars 1944). Samma tid lovade Hans
Hagemeyer personligen Sturmufti el Husseini att media i
framtiden skall använda ordet "antijudisk" och inte
"antisemitisk", med tanke på att "den muslimska världen
känner sig illa berörd" (L. Poliakov & J. Wulf: das
Dritte Reich und die Juden).
Hans Hagemyer var en av Alfred Rosenbergs närmaste
medarbetare, ansvarig för "judiska frågor" samt
"forskning" kring dessa. Om Stormuftin, palestiniernas
ledare, kan ni läsa i bilagan till detta kapitel (bilaga
A). Ju närmare krigsslutet, desto mera aktiva var
försöken att sprida antisemitismens läror utomlands.
Ribbentrop har bildat en speciell avdelning kallad
Informationsstelle XIV, s k "antijudische Auslandsaktion".
Chefen för denna Info XIV var ambassadör I.K.Schleier.
(1) Intensiv verksamhet omfattade alla avdelningar av
Auswaärtiges Amt och omfattade kontakter med
utrikeshandel, kulturpolitik, utrikespolitik, radio,
tidningar samt andra avdelningar av
utrikesdepartementet. Till denna verksamhet adjungerades
också Eberhardt von Thadden, dåvarande referent till
judiska frågor i Utrikesdepartementet och
förbindelsetjänsteman med Adolf Eichmann i RSHA (Reichssicherheitshauptamt).
Info XIV samarbetade intimt med alla tyska
utlandsmissioner i Europa. Den 17/2-1944 kallade Info
XIV till ett möte tillägnat just den judiska frågan och
möjligheterna att belysa problematiken i alla länder,
främst de allierade länderna.
(2) Mötet ägde rum i Karpacz (Krummhubel) 3-4/4-1944.
Mötet leddes av ambassadör Schleier och Professor Alfred
Six.
(3) Hans referat handlade om "Politisk struktur av
judiska befolkningen med tonvikt på USA, England och
Sovjetryssland". Flera talare berörde frågan om den
pågående, aktuella "aktion" (dvs. det pågående
massmordet på judar i det ockuperade Europa, som
kallades för "förflyttningen till Öst", samt
"försvagning av judarnas biologiska reserver").
Professor Mohr pratade om radios roll, en viss Hausmann
om pressens och fotografins betydelse i "kampen mot
världsjudendomen", ett referat (Waltz) handlade om olika
länders befolkning visavi judarna. Olika talare pratade
om propagandans roll kring huvudtemat: "judarna
framkallade kriget, judarna har dragit in alla folk i
detta krig, judarnas seger (dvs. de allierades) som
slutet på kultur", etc. Representanter för tyska
utlandsmissioner rapporterade om svårigheter med
antijudiska kampanjer i olika neutrala länder (vilket
speciellt påpekades av den tyska representanten från
Sverige, en viss Delbruc. "Det finns inget judiskt
problem i Sverige").
(4) Mötet avslutades med allmänna riktlinjer vad gäller
antijudisk propaganda genom sociala kontakter på olika
nivåer, speciellt i neutrala länder samt via film, radio
och handelsförbindelser. Man enades om vikten av
"antijudiskt archiw". Samtidigt skulle en stor
antijudisk kongress planeras och genomföras. Man enades
om att kongressen skulle genomföras i Krakow i mitten på
juni 1944. Hundratals gäster från arabländer, neutrala
länder samt satellitländer och ockuperade länder skulle
inbjudas. Namnlistorna var färdiga men det hela
inställdes p g a den stora sovjetiska offensiven och de
allierades landstigning i Normandie. ("Kongressen kommer
att passera obemärkt i dessa tider", skrev Bormann till
A. Rosenberg).
Samtidigt pågick en oavbruten antijudisk kampanj riktad
till folken i de fria länderna. Tusentals antijudiska
broschyrer kolporterades bland krigsfångar från de
anglosaxiska länderna ("How odd of God", kan exempelvis
nämnas). En speciell avdelning (Zentraler Fuhrunsstab)
sysslade enbart med detta. Alla som på allvar har
studerat den s k historiska revisionismen inser att där
finns propagandainslag som försöker sprida en s a s
hitleristisk syn på andra världskriget och dess
efterverkningar. Vid närmare genomgång av litteraturen
och tillgängliga fakta framkommer en sak allt tydligare.
Den s k Palestinafrågan har förvandlats till ett
instrument i denna kamp om historien. Extrema
vänsterkrafter, sida vid sida med högerextremistiska
rörelser, har i decennier använt sig av "det palestinska
problemet" för att retuschera och förvanska den historia
som har skrivits av segermakterna. Samtidigt har man
återigen använt sig av antisemitismen som vapen,
dessvärre oftast på ett omedvetet och oavsiktligt sätt.
Å andra sidan har man helt medvetet inriktat sitt
psykologiska krig mot den judiska staten, långt innan
Israel erövrade områdena 1967. Just det psykologiska
kriget mot den judiska staten har blivit det centrala i
den oheliga alliansen mellan nynazister och
vänsterextremister. Så småningom har alliansen utökats
av hela den europeiska vänstern, först den kommunistiska
och sedan även den socialdemokratiska. I Sverige har
utvecklingen gått i en anmärkningsvärd riktning.
Aktivister med rötterna i denna antisionistiska rörelse
har undan för undan erövrat massmedia och i vissa fall
politiken, för att inte tala om fackliga rörelser och
organisationer. Detta ämne kommer att utvecklas i en
kommande uppsats.
Bilaga A
Interviewer: "I have heard voices from within the [Palestinian]
Authority in
the past few weeks, saying that the reforms are
coordinated according to
American whims."
Arafat: "We are not Afghanistan.We are the Mighty
People. Were they able to
replace our hero Hajj Amin al-Husseini? ... There were a
number of attempts
to get rid of Hajj Amin, whom they considered an ally of
the Nazis. But even
so, he lived in Cairo, and participated in the 1948 war,
and I was one of
his troops."
[Al Sharq al Awsat, a London Arabic daily, reprinted in
the Palestinian
daily Al Quds, Aug, 2, 2002]
.....................
Ingen har bättre beskrivit Muftins person än Paul
Johnsson
i "Moderna Tider" (svensk översättning ISBN
91-7568-021-1)
...om inte britterna hade begått ett avgörande misstag.
1921 gav de ett muslimskt högsta råd befogenhet att leda
religiösa angelägenheter, och rådet utnämnde Mohammed
Amin al-Husseini,ledare för den största godsägarfamiljen
i Palestina,till högste domare eller mufti på livstid.
Året innan hade han dömts till tio års straffarbete för
att ha provocerat blodiga antijudiska upplopp.
Han hade troskyldiga blå ögon och ett stillsamt, nästan
krypande sätt, men han var en entusiastisk mördare som
ägnade hela sitt vuxna liv åt att döda av rasskäl. Det
finns ett foto av honom tillsammans med Himmler.
De båda männen ler älskvärt mot varandra,och nedanför
läser man en intagande dedikation av SS-chefen till
"Hans eminens Grossmuftin".
Året var 1943 ,då "den slutgiltiga lösningen" lades över
på högsta växel.
Muftin överträffade Hitler i sitt hat mot judarna.
Men han gjorde något mer destruktivt än att döda judiska
nybyggare.
Han organiserade ett systematisk förföljelse av moderata
araber.
Sådana fanns många av i 1920-talets Palestina......
Araber och judar kunde ha levt sida vid sida i två
välmående samhällen.
Men i Emile Ghori fann muftin en terroristledare av
exceptionell kompetens, vars mördarplutoner systematiskt
dödade de ledande moderata araberna- de flesta av
muftins offer var araber- och tystade återstoden.
När 1930 talet led mot sin slut hade den moderata
arabiska opinionen upphört att existera, åtminstone
offentligt, arabstaterna hade mobiliserats som stöd för
den arabiska extremismen...."
Josef Zorsky
Leg läkare, Göteborg
Publiceringsdatum: 2004-04-05
|
|