 Ledare juni 2006
Palestinskt självstyre eller ändlösa
aggressioner mot Israel?
Den
stora majoriteten av palestinierna har i årtionden levt
i drömmen att kunna besegra Israel i ett
aggressionskrig, påhejade och manipulerade indirekt som
direkt av muslimska stater samt FN (vilket som bekant
har en större andel av diktaturer som medlemmar än
demokratier).
Det
går att använda ett starkare ord istället för
manipulation av det palestinska folket och det är mental
våldtäkt, utförd av sina egna ledare samt ovannämnda
muslimska stater och FN. De är alla medskyldiga. Lägg
därtill de vänsterrörelser och partier i västvärlden som
än idag är också en del av den mentala våldtäkten då de
uppmanar till motstånd mot Israel, till bojkott av
israeliska varor och tjänster. En bojkott som i
förlängningen också slår emot palestinierna då många
palestinier har sin huvudinkomst i just Israel, detta
särskilt innan Intifada nr 2 bröt ut år 2000. De är alla
medskyldiga till den ökande misär och hopplöshet som
många palestinier upplever i sin vardag.
Som
sionist är man palestiniernas bästa vän då man vet att
när palestinierna känner att de är respekterade och har
framtidstro har även Israel det som allra bäst. Den
gyllene regeln säger ju också ¨behandla andra såsom du
vill att de ska behandla dig¨. Så den stora frågan är om
Israel är den stora boven i dramat i konflikten? Svaret
är nej – om du väljer att titta på fakta istället för
emotionella utspel som s.k. palestinavänner ofta ger
uttryck för. Halvsanningar och lögner hjälper inte att
få ett slut på konflikten som för övrigt är en av ca 60
som pågår för tillfället runtom i världen.
Fakta
talar sitt tydliga språk: Israel har alltid stått för en
två-statslösning. Palestinierna har haft flera
möjligheter att få ett eget land, t.ex. 1947 när
FNs delningsplan beslutades om en ny arabisk och judisk
stat sida vid sida. Det som bör noteras är att
delningsplanen gav Israel 60% (!) öken och Israels
landområde blev dessutom mindre i jämförelse med det som
var utlovat 1917 i Balfourdeklarationen. Trots det
accepterade judarna FNs delningsplan medan araberna
förkastade den och startade istället ett omfattande krig
mot den nya staten Israel där Israel förlorade 1% (!) av
sin befolkning (många överlevande från
koncentrationslägren i Förintelsen) i kriget som
avslutades ca ett år senare med vapenstilleståndsavtal
(dock inte med alla arabiska stater som var delaktiga
kriget).
Efter
kriget så stod Västbanken och Gaza under jordansk
respektive egyptisk kontroll under hela 18 år (1949-1967)
men ingen palestinsk stat bildades. Med andra ord under
ca 20 års tid fanns det en möjlighet att etablera en ny
arabisk/palestinsk stat. 1967 fick israelerna återigen
försvara sitt land mot arabisk krigföring och efter
några dagar var kriget slut med resultatet att Israel nu
kontrollerade Västbanken och Gaza. Israel började att
förbättra levnadsvillkoren för palestinierna bl.a. inom
utbildning och sjukvård vilket har gjort att
palestinierna idag har den högsta utbildningsnivån samt
hög levnadsstandard i arabvärlden, med undantag av dem
som bor under usla förhållanden i flyktingläger.
1969
steg clownen Arafat upp på scenen i egenskap av PLOs ordförande och blev palestiniernas stora olycka
tills dess att han avled häromåret. Han satsade väldigt
mycket på terrorism vilket innebar att det inte var
möjligt att föra seriösa fredsförhandlingar med
palestinierna. Arafat förkastade bevisligen också en
palestinsk stat, sida vid sida med Israel under de år
han valde att ge sken av att kunna vara en politiker.
Ett falskt sken som kostat palestinierna ytterligare år
i misär och hopplöshet. Att därefter välja Hamas som
vägvisare för deras framtid är som att gå ur askan in i
elden. Men vad kan man förvänta sig av ett folk som
ständigt har blivit manipulerat av muslimska stater, FN
och vänsterrörelser världen runt?
Jan Lidén
Israeler.com
|
