Gästledare december 20

Gästledare december 2006

- Av Jackie Jakubowski, chefredaktör och ansvarig utgivare för Judisk Krönika (judiskkronika.se)

Judisk existens i Europa

”Ett samhälle som bygger på respekt för olikheter men samtidigt förväntar sig att varje minoritetsgrupp medverkar i det gemensamma integrationsprojektet är den bästa förutsättningen för judisk existens i Europa.”

Europa är en myt. Myten om både idyll och våld. I den grekiska mytologin uppvaktar Zeus, i gestalt av en tjur, den vackra feniciska prinsessan Europa. Hon matar honom med blommor och fäster girlander kring hans horn. Leken övergår i allvar när Zeus våldtar Europa. ”Myten kopplar samman motstridande tendenser”, skriver folkbildaren Carl-Göran Ekerwald i sin bok Vi goda européer. Om det europeiska kulturarvet (1995).
Ja, Europa står för många motsägelser: inte bara humanism utan också Auschwitz och Gulag är en del av det europeiska arvet. Även idag: å ena sidan strävan att öppna gränser, att värna om mänskliga rättigheter, att främja kontakter och att slå vakt om minoriteternas rättigheter; å andra sidan främlingsfientlighet och intolerans. Både kosmopolitism och inskränkt nationalism, både humanism och barbari.

För mer än 16 år sedan publicerade Judisk Krönika ett temanummer om Europa. Då hade Berlinmuren nyss fallit, Sovjets dagar var räknade och totalitarismens tid på vår kontinent tycktes vara över. Våra skribenter såg i Europas återförening en möjlighet att återknyta till de värderingar som kännetecknar den europeiska identiteten – en identitet som på många sätt skapats och förmedlats av Europas judar.

Mottot för Europanumret (4/1990) var ett citat av den tjeckiske författaren Milan Kundera: ”Ingen del av världen har präglats så djupt av det judiska geniet som Europa. Främlingar överallt och överallt hemma, höjda över nationstvisterna har judarna varit det viktigaste kosmopolitiska och integrerande elementet i Europa på 1900-talet, dess intellektuella cement, en förtätning av dess ande, skapare av dess andliga enhet.” Att konstatera detta är ingen självklarhet. Trots att det judiska inslaget var en central beståndsdel i den västkristna kulturen och ekonomin (senare även politiken) från senantiken till början av 1900-talet har det ofta försvunnit ur den europeiska historieskrivningen. I den tidigare nämnda boken ägnar Ekerwald var sitt kapitel åt Europas antika arv, det muslimska inflytandet och den tyska och franska kulturens betydelse – utan att med ett ord nämna vad den judiska närvaron betytt för Europas skapande.
Judarna har i de flesta samhällen betraktats i bästa fall som gäster, i värsta fall som ovälkomna främlingar. ”Varför framhärdar vi att betrakta dem som en främmande enhet, trots att de hör till grundarna av vad vi idag förstår med Europa?”, frågar den katalanske historikern Josep Fontana i en av böckerna i serien ”The Making of Europe”.
I Centraleuropas historia (1997) konstaterar Kristian Gerner att ”med de judiska miljöerna och namnen försvann (till följd av nazismens judeförföljelser och Stalins politik) också judarna i stort sett ur européernas föreställningsvärld i andra egenskaper än som offer för antisemitismen. I den mån judarna förekommer i översiktsverk är det antingen som en avvikande minoritet i majoritetskulturerna, eller också beskrivs judarnas historia som en isolerad företeelse med bara ytliga beröringspunkter med samhället i övrigt”.
Därför var initiativet från Jewish Cultural Heritage Foundation, som grundats av Proventus, att arrangera en internationell kongress på Moderna Museet i Stockholm, ”The New European Cultural Landscape and the Jewish Experience” (21-23 mars 2006) en viktig påminnelse om Europas judiska historia – och framtid.

Tidpunkten är viktig. Idag genomgår Europa omvälvande förändringar. Allt fler länder i Central- och Östeuropa ansluter sig till det stora fredsfrämjande Europa-
projektet. Det innebär ett hopp om demokratisering och ekonomiska framsteg efter år av misär och förfelat ideologiskt system. På kort tid har länder som Polen, Ungern och Tjeckien förvandlats från kommunistiska diktaturer till parlamentariska demokratier. Men samtidigt får framgångarna inte skymma en oroande utveckling – ultranationalism och populism har på senare tid vunnit terräng.
I Västeuropa har antisemitism, islamofobi och andra typer av främlingsfientlighet ökat de senaste åren. Vi står dessutom inför en ny utmaning: tilltagande radikalisering bland vissa minoritetsgrupper som sympatiserar med militant islamism, vår tids nya totalitarism.Det sistnämna hotet diskuterades under kongressen av bland andra den tyske stadsplaneraren Omar Akbar, själv med rötter i det muslimska Afghanistan. Omar menar att en missriktad generositet mot dem som förkastar västerlandska värderingar – som, med en annan av kongressens deltagare Diana Pintos ord, ”betonar komplexitet och intellektuell rikedom” – skulle vara ödesdiger. Européerna måste vara beredda att försvara upplysningens grundläggande värden mot dem som vill möta dem med våld, på nationalistiska eller religiösa grunder. Omar Akbar är dock inte optimistisk: ”Det verkar dessvärre som om Västerlandet och de europeiska samhällena lider av ett egendomligt tvivel på sig själva.”

För de europeiska judarnas del är ett samhälle som bygger på respekt för olikheter men som samtidigt förväntar sig att varje minoritetsgrupp är villig att medverka i det gemensamma integrationsprojektet den bästa garantin mot de hot som all slags populism och xenofobi – också i form av islamism – utgör. Därför är de senaste årens utveckling, när antidemokratiska krafter vädrar morgonluft, så hotande för judisk existens i Europa.
Att minnas det förflutna som en varning för framtiden verkar inte vara till stor hjälp idag. Den franske filosofen Alain Finkielkraut sa i sitt anförande under kongressen: ”Vi européer ville släcka antisemitismens eld med minnets vatten, men det paradoxala har inträffat att vi med minnet ger elden mer bränsle. /.../ Varje ceremoni ökar, i andra delar av världen (men också i våra förorter), vreden över den upprättelse som kommit till de eviga offren: judarna. Man avskyr judarna idag inte trots Förintelsen utan på grund av Förintelsen.”
Också den israeliske politiske kommentatorn Yossi Klein-Halevi är pessimistisk (sid. 16). Han skriver om Europas svek gentemot Israel och judarna: ”Hellre än att ställa sig i spetsen för att försvara judar mot en nyvaknad dödlig antisemitism håller Europa för det mesta tyst. Än värre är att betydande krafter uppmuntrar demoniseringen.”

I denna kör av domedagsprofeter är historikern Diana Pintos röst välgörande avvikande. Hon menar att judarna visst har en framtid i Europa. De bör ”återuppliva den gamla bilden av den universellt humanistiske juden som kämpar för något mer än bara sina egna intressen /.../ och återvända till ett övergivet ideal: den ansvarskännande medborgaren som är beredd att engagera sig i en res publica som är mer än summan av dess etniska eller religiösa grupper”. Här, menar Pinto, kan Europas judar också vara en källa till inspiration för Europas nya ”andra”, främst den stora muslimska minoriteten när den söker en integrerad plats i vårt gemensamma europeiska hem.
Stärkt av denna optimism läser jag en nedslående kommentar av Dilsa Demirbag-Sten i Expressen (23.3.06). Hon uppfattar med rätta kongressens syfte vara att utifrån de judiska erfarenheterna hjälpa andra minoriteter att finna sin plats i Europa. Men dessvärre – påpekar hon – judarna ”vill vara med i en klubb som inte vill ha dem som medlemmar”.

Tidigare publicerad på Judisk Krönika nr 6, 2006.