Vem
är terrorist?
Ilya
Meyer: Min far ligger darrande av skräck och väntar
på Hizbollahs nästa attack
På besök hos mina åldrande föräldrar i den
israeliska hamnstaden Haifa hamnade jag mitt i
Hizbollahs krig mot israeliska civila. Det gör ont
att se ens 81-åriga far, som genomlevt de arabiska
anfallskrigen mot hans hem redan 1948, 67, 73 och
92, darra av skräck där han ligger raklång på
golvet, mot sovrumsväggen som vätter mot söder – den
bortersta väggen från Hizbollahs raketer. Under
Gulfkriget, minns min numera senile far i en av de
få ljusa stunder då han kommer ihåg minnen, fick de
ligga mot västra väggen, då Saddams raketer kom
österifrån.
Nu kommer explosionerna obönhörligen närmare,
letande efter nya offer. Husväggarna börjar vibrera
allt starkare, själva marken darrar. Jag hinner
tänka på min fru och mina två barn i Göteborg i det
sommarfagra Sverige och undrar om jag någonsin
kommer att se dem igen.
Så kommer en explosion som får svettpärlorna på
pannan att bokstavligen flyga i luften. Jag har bett
mina föräldrar att ta av sig sina glasögon i
säkerhetssyfte, men jag har inte hunnit lyfta ut
glasfönstren och lägga dem under sängen, eller tejpa
för fönstren. Jag vet sedan gammalt att raketer mot
civila inte är det enda som ingår i Hizbollahs och
Hamas arsenal, utan de packar sina raketer med vassa
metallskärvor och kullager av metall, vars uppgift
är att krossa glas och flyga genom luften, och
därigenom riva sönder mänskliga kroppar i tusentals
smala strimlor.
De är inte ämnade att döda, utan främst att skada,
eftersom någon smart ekonom hos den modiga
frihetskämpen borta i Beirut eller Ramallah har
räknat ut att både det fysiska lidandet hos de
civila offren och den ekonomiska kostnaden för
staten är mycket högre om offren överlever och
samhället därför måste spendera stora pengar på
deras livslånga sjukvård.
Cynisk eller ren och skär barbari?
Nästa explosion landar längre bort, och det gör
också de nästkommande tre explosionerna. Samtidigt
som man är tacksam för att man har överlevt, känner
man omedelbar skuld över att andra med säkerhet fått
stryka under. Ytterligare fyra raketanfall kommer
under de närmaste två timmarna. Min far glider åter
in i en av hans frånvarandeperioder där han inte vet
vad som händer, vilket nog är bra i hans sköra
tillstånd.
Efter ytterligare en timme utan att
varningssirenerna hörs, vågar vi gå fram till köket
och ta fram hans hjärtmedicin och ett glas vatten.
Detta är Haifa, Israel, juli 2006. Ett inslag i
livet under libanesiska Hizbollahs ständiga kamp för
att åstadkomma … ja, vad de vill åstadkomma är inte
lätt att veta. Israel finns inte i Libanon utan
enbart bakom den av FN erkända internationella
gränsen.
Hizbollah vägrar att flytta bort från gränsen i
enlighet med FN-resolutionen, i stället åberopar gud
och kräver rätten att när som helst döda judar och
kidnappa dem för att de är judar i en judisk stat.
Under tiden fortsätter raketerna att söka sina
civila offer i Israel, packade med vassa
metallskärvor och kullager för att slita kött och
hud från oskyddade kroppar. Hizbollahs kämpar visar
sin medmänsklighet.
Ilya Meyer, Västra Frölunda
Frilansskribent på besök i Haifa, Israel
Artikeln
blev publicerad i
Aftonbladet
den 18/7/06 och återges här med författarens
tillstånd.
Tillbaka till Artiklar
|
